I drygt en och en halv vecka har några av oss ägnat rätt mycket tid åt att boka biljetter till avskedskonserter, planera skivinköp och fundera på varför Kent valt att avsluta sagan just nu. Och så har vi lyssnat på den nya singeln, ”Egoist”.
Och ju mer jag lyssnar på ”Egoist”, ju mer övertygad blir jag av att en del av förklaringen kan illustreras av den förändrade beskrivningen av ”studenter” i ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (2005) jämfört med i ”Egoist” 11 år senare.

För även om den där fantastiska videon som aviserar slutet kom som en chock så borde vi väl inte bli förvånade. Jag tror helt enkelt att Kent insett att det blivit svårt att vara så där ironiskt överlägset, bitsk och vid-sidan-stående som de tidigare försökt vara (t ex självironin i att de fortfarande kallar sig ”indie-band”). Det är för mycket som står på spel nu.

I ”Mannen i den vita hatten” (från “Du och jag döden”, 2005) var studenterna ynglingar som gick ut i världen, där allt skulle bli bättre utanför skolans trånga korridorer. I ”Egoist” används ”studenter” snarare som symbol för motsatsen: att framtiden inte alls är så där lovande: allt för många är alldeles nöjda i sin lilla ego-bubbla. För många bryr sig inte om att korsen brinner.

Det är ju ingen tvekan om att ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” handlar om Jocke Berg, de andra i och runt bandet och det Eskilstuna som fanns runt dem 1989 – och om det som format bandet därefter. Och låten är precis så där besk i sin beskrivning av utanförskap, hopplöshet och hopp som Jocke Berg så ofta varit, i så många texter. Den beskriver otroligt bra och vackert utanförskapet i ett konformistiskt svenskt samhälle som sätter upp ”gränser” som måste passeras och där ”vi” måste bryta oss ut. Bilden av hur de upplevde den tiden kompletteras om man läser ”Klåparen” (från samma skiva) parallellt. (Kompletterar man med den fullkomligt fantastiska “Beskyddaren” så ser man den där lite osäkre tonåringen väldigt tydligt.)

Men trots den beska skildringen så var det likväl ett samhälle Kent kände sig hemma i, där de kunde, och ville, vara det som stack ut och petade på det obehagliga. För de gillar ju sina ”sossestäder” men de vill inte att de ska vara så snäva och fördomsfulla. De hatade det Eskilstuna de lämnade (med en inskränkt arbetarmentalitet där ingen fick sticka ut) men har förlåtit staden när staden förändrats till en modern mellansvensk stad (som de nostalgiskt dessutom kan sakna när de betraktar den på avstånd…).

Men nu har det samtidigt blivit allvar. På riktigt. På de där elva åren har priset, steg för steg, blivit för högt.

Det går (uppenbarligen) att spela arrogant indie-rock-stjärna trots att man är folkkär och spelar för utsålda arenor. Men det går inte att spela arrogant indie-rock-stjärna samtidigt som ”omvärlden brinner”, i ett Sverige där det ”på stora torget brinner kors”. I alla fall inte om man faktiskt bryr sig. Och det gör Kent – det är ingen tvekan om att de bryr sig väldigt mycket.

Därför borde vi väl anat vad som väntade redan 2014, under Kent-fest-spelningarna. Då Jocke Berg höll ett kort brandtal: ”Vi är typ 25 000 här, det innebär att ungefär 1600 av oss kommer att rösta på Sverigedemokraterna i valet (buuuuu från publiken), rent statistiskt. Och det är en jävligt obehaglig tanke. Vi har alla ett ansvar. Nu när vi går till val är det vårt ansvar, att ta bort dom. Vi måste få bort dom, förstår ni det? Vi får liksom inte skylla ifrån oss. Vi måste sparka ut de nationalistiska elementen, de ska bort. Den här sången heter Sverige.”

Sedan spelade de en vemodig version av ”Sverige” (“Välkommen, välkommen hit / Vem du än är var du än är”) med en ny rad: ”Duka din veranda till fest, för en långväga gäst, i landet lagom är bäst, vi skålar för en midsommar till, som om tiden stått still, fast omvärlden brinner”

Vi borde anat vad som väntade, redan då. Vi borde anat att det snart skulle vara över. För när omvärlden brinner är det svårare att ställa sig vid sidan. Att spela arrogant riskerar att bli ett ställningstagande i sig.

På samma spelning kom också en av Jocke Bergs favoriter bland de extraverser som ”Mannen i den vita hatten” alltid förses med:

Versen har hängt med sedan konserterna 2008 så texten var inte ny. Det var kontexten som var det nya. Nu var det ett ännu mer politiskt Kent som stod på scen (förutom brandtalet mot SD illustrerades exempelvis ”Var är vi nu” av ett ändlöst, och svartvitt, 1:a maj-tåg) och det skedde efter några år av texter på ett tema som jag tolkar som ”vi blev medelålders och en generation som inte riktigt orkar bry sig, det är så mycket annat nu” (”La Belle Epoque” är kanske den tydligaste sparken mot den lite för bekväma medelklassen som glömt sitt ursprung, ”999” ett annat exempel).

Vi borde som sagt ha anat vad som väntade

Det är för mycket som står på spel nu, så ironiska sparkar mot en medelålders medelklass som av bekvämlighet väljer att se bort lagom länge när korsen brinner känns inte meningsfulla. Istället tycks de ha förbytts till en uppgivenhet inför att ”det nya” är att se korsen brinna men inte ens bry sig.

I ”Egoist” känns det som att den välanvända Kent-frasen ”Vi ska aldrig bli som ni” används med två olika betydelser.

Tidigare var det ”pojken med tunt och flygigt hår” som inte skulle bli som ”ni”, och som var lite stolt över att bryta andras gränser. I ”Egoist” är det snarare kaxiga men egoistiska studenter som ”inte ska bli som ni” – där ”ni” är de tidigare kritikerna som bryr sig för mycket.

Jag tänker att det är dessa studenter som skanderar:

Och ironin är ju att vi alla glatt kommer sjunga med i just ”Vi ska leva leva livet / Vi är drevet vi har drivet” på konserterna i år…

Förflyttningen beskrivs i några rader i ”Egoist”: ”Vårt motto var länge ta ingen skit Men du kom på ett bättre ”Var lite lite snällare än du måste vara” Vi ska aldrig bli som ni”

Det är inte lika roligt att spela arrogant och lite överlägsen när arrogans och överlägsenhet inte längre är radikalt utan snarare utmärkande för ignorans, fördomar och hat.

Korsbränning är en övertydlig rasist-referens, bokbål både en tydlig referens till fascism/nazism och till anti-intellektualism i allmänhet. I en sådan värld behöver man vara snällare. Även om det inte är lika coolt.

När Kent berättade att de skulle avsluta i år skrev jag att någon borde söka upp Jocke Berg och de andra med värvarblock, för deras engagemang borde kanaliseras någonstans. Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det där har med avslutet att göra. De vill göra något åt den utveckling de ser, och inser att de inte kommer längre från den där gigantiska scenen längst bort på en stor arena. För nu gäller det livet och allt.

>Mot den egoism som de beskriver krävs mer än brandtal från en scen, och eftersom de tidigare har deklarerat att de är tveksamma till att som rockstjärnor berätta för andra vad de ska göra, så kanske de rentav har en idé om hur man kämpar mot egoismen på ett annat sätt.

Fast med tanke på att Jocke Berg (nästan) aldrig ger sig in i diskussioner om tolkningar av sina texter så kan ju allt jag nu skrivit lika gärna vara ett resultat av hur mina egna järnspöken bygger en tolkning i min värld. När allt kommer omkring var året 1999 när Kent sjöng: ”Det är läggdags / För skämten / Det är allvar / i år…” (”Ett tidsfördriv att dö för” från Hagnesta Hill).

Så det kanske helt enkelt bara handlar om att 26 år är en rätt lång tid för ett band, i synnerhet för ett band som alltid sagt sig vilja gå vidare. Som sagt att de ska sluta när det inte längre är roligt.

För några av oss är det dock svårt att se hur livet ska kunna fortsätta som förr efter den 16 december i år, i det perspektivet är 26 år en förfärligt kort tid.